Uppsala konstmuseum
Marianne Lindberg De Geer
Vilse i kulturen
tom 9 november Marianne Lindberg De Geer synliggör svårigheterna att gå bakom schablonbilder och fördomar genom sin utställning Vilse i kulturen, skriver Cristina Karlstam.

Våren 2006 visade Moderna Museet i Stockholm den första Modernautställningen, ett försök att ta pulsen på den svenska samtidskonsten och då särskilt beakta även det konstliv som lever utanför storstadsregionerna.

Resultatet var blandat, och så mycket landsortskonst blev det väl inte. Men flera av de inbjudna konstnärerna visade verk som definitivt försvarade sin plats som representativa för såväl konstnär som samtidskonsten. En av dem var Marianne Lindberg De Geer, en konstnär och kulturdebattör som sällan skräder orden eller viskar med svag röst om det hon finner angeläget att kommentera, vare sig det sker i ord eller bild. Uppsalaborna har tidigare kunnat glädjas och provoceras av hennes konst i en utställning hos Teatergalleriet för flera år sedan. Då som nu är det övergripande temat för allt Marianne Lindberg De Geer gör frasen Jag tänker på mig själv. Ett lika provokativt som allvarligt påstående som kan utläsas på flera sätt.

Man kan se den som en variant på den lite slitna lustigheten Alla andra tänker på sig själva; det är bara jag som tänker på mig själv.
Men man kan också läsa den som ett utryck för inlevelse och identifikation; jag ser mig själv i Den Andre, i medmänniskan, jag igenkänner hennes svagheter men också hennes styrka. Egocentriskt eller empatiskt - båda tolkningarna ryms i Lindberg De Geers rätt geniala projekt. Ofta har det handlat om att konstnären placerat sitt eget ansikte i andra mer eller mindre kända personers porträtt och därmed mycket handfast gjort verklighet av sitt tema.

För att verkligen kunna se och identifiera sig med Den Andre krävs det att man försöker se bortom schablonbilderna.

Om svårigheterna att göra detta handlar Marianne Lindberg De Geers projekt Vilse i kulturen, bestående av 56 målningar, som nu visas på vårt konstmuseum. Det är just den utställning som ingick i den ovannämnda Modernautställningen. Där var målningarna - hötorgskonst på vilka konstnären placerat bilder av stereotypa afrikaner - tätt hängda på en enda vägg. Här visas de också tätt placerade

men med rummets alla väggar som bakgrund, vilket ger lite andrum åt betraktaren.

Den Andre i Lindberg De Geers målningar är alltså en person från en annan kultur än vår, placerad i schablonbilden av det svenska landskapet. Kontrasten är verkningsfull och mycket explicit: i schablonen Det Svenska placerar konstnären schablonen Den Andre och beskriver därmed svårigheterna att se varandra och mötas på ett jämbördigt och trovärdigt sätt. Utgångspunkten för de påmålade gestalterna är afrikanska skulpturer, utförda av afrikaner, som Lindberg De Geer inhandlat i en butik för afrikanskt hantverk. I det stereotypt målade svenska landskapet är Den Andre en Alien, och omvänt är just denna förmenta svenskhet, så som hötorgsmålarna framställt den, en falsk bild av den verklighet som kunde kallas svensk.

Marianne Lindberg De Geers verk aktualiserar också frågor som har med upphovsrätt och autenticitet att göra genom det självsvåldiga användandet av andras bilder. Det är således en utställning som öppnar en mängd vägar till reflexion och association som presenteras.
Och Uppsala konstmuseum står åter mitt i det svenska konstlivet som en aktiv och aktuell aktör genom att visa den här intelligenta och allvarligt lekfulla utställningen av en av våra mest självständiga konstnärer.

Cristina Karlstam

cristina.karlstam@unt.se

Bildtext:

I svenskheten. Två främmande gestalter i bilden av en svensk småstad.