Hon rör sig utan tveksamhet i Dramatens vindlade gångar och prång. Som om hon varit ett med teatern i hela livet. Men det är först nu, vid 60 års ålder, som konstnären, maskören, kostymtecknaren och scenografen Marianne Lindberg De Geer debuterar som dramatiker - och det på prestigefyllda Kungliga dramatiska teatern. Inte illa för en gammal proggare.
- Jag får frågor om jag ska sluta som konstnär nu. Men det handlar inte om det. Jag vill göra allt. Därför känns det bra att öppna en utställning strax intill Dramaten samtidigt som min pjäs sätts upp.
Att försöka få grepp om hennes konstnärliga karriär är inte lätt. Hon har prövat på det mesta, gör allt hon är intresserad av - och försöker leva på det.
- Varför begränsa sig när man ändå ska dö snart? Lite så känner jag.
Hon verkar full av självförtroende när hon säger det, utan att för den skull vara kaxig. Men det har inte alltid varit så. Under många år trodde hon aldrig att hon skulle kunna göra någonting på egen hand.
Hon förklarar det med en besvärlig och jobbig uppväxt. Hennes föräldrar var lite äldre och stod för en gammaldags uppfostran. Flickor skulle gifta sig och lära sig laga mat.
- Därför uppskattar jag livet desto mer nu och tycker det mesta är bonus.

Under många år jobbade hon som mentalskötare på heltid i Göteborg, på Lillhagens sjukhus och på barnpsyk. Då och då hjälpte hon Nationalteatern med scenkläder. Men mest var hon mamma till två barn och Björn Afzelius fästmö.
- Jag var jätteglad att få jobba med Nationalteatern. Jag gjorde inhopp där det behövdes och fuskade med det mesta. Till och med körade på Björns plattor. Men det mixade han bort ...
Tiden med Nationalteatern minns hon med glädje. Men trots all erfarenhet den här tiden gav vågade hon aldrig ta steget och säga: det här kan jag!

Vändningen kom när hon vid 37 års ålder sökte Dramatiska institutets maskörutbildning. En väninna som själv gått utbildningen stöttade henne och manade på. Men så långt som att söka scenografikursen vågade hon inte gå.
- Utbildningen var som en räkmacka, en helt otrolig tid. Det kändes så lyxigt att få ägna sig åt detta på heltid, när man arbetat med annat så många år, berättar hon
Under utbildningen träffade hon, av en tillfällighet, sin man Carl Johan. En klasskamrat praktiserade hos honom och hade fått uppgiften att göra en mängd sårmasker. Hon hann inte med alla, så Marianne, "som var en jävel på sår", fick rycka in och hjälpa till.
Nu har de levt ihop i 20 år och kärleken håller i sig.
- Carl Johan har betytt mycket för mig. Han får mig att känna mig bra!
Numera tvekar hon inte att ge sig på nya saker. Men som ung hade hon aldrig trott att hon skulle göra det hon gör nu.
- Ibland tror jag att allt är en dröm och att jag kommer att vakna upp i sköljrummet på Lillhagens sjukhus.

Visst hade hon gått i konstskola i unga år, men det var först när hon sett en utställning av Lena Cronqvist som målarlusten väcktes på allvar.
- Jag som tyckte konst var borgerligt, säger hon med ett skratt.
Men Cronqvists konst gav något mer. Hon blev oerhört imponerad och inspirerad.
Någon mer konstutbildning har hon inte, det tycker hon inte heller behövs. Man kan utbilda sig själv, av intresse, anser hon. Ungefär så har hennes "utbildning" till dramatiker sett ut. Hon har sett oerhört mycket teater och som scenograf har hon också fått möjlighet att läsa många manus.
Men när skrivandet tog fart var det inte med tanken att skriva dramatik. Hon skulle bara lära sig att hantera sin nya dator.
- Jag fick upp ett tomt dokument och tänkte: vad ska jag skriva?
Hon började med
SCEN 1.
Kvinnan:
Vem var då kvinnan i hennes liv? Jo, mamma förstås. Den första repliken blev: Guuud som ni ser ut! På min tid klädde man upp sig.
Hennes småborgerliga mamma talade till henne och replikerna bara rann på.
Resultatet blev till slut en pjäs, med Marianne Lindberg De Geers temarubrik "Jag tänker på mig själv", som snart har premiär på Dramaten.
- Den är rolig, det tycker jag. Men samtidigt fruktansvärt svart.
Sedan dess har hon skrivit ytterligare en pjäs, men hon ser sig själv som i huvudsak konstnär, en konstnär som skriver dramatik ibland. Rubriken "Jag tänker på mig själv"- så heter även bronskvinnorna - har hon använt i olika sammanhang och med olika underrubriker. Bland annat tv-filmen om vänstern.
Nog känner hon sig själv fortfarande som en proggare och feminist. Men hon vill inte lägga en massa konstiga aspekter i feminismen.
- Jag vill vara en människa, inte bara en hon. Dramatiker, inte kvinnlig dramatiker ... Jag tror inte kvinnor är bättre än män, eller vice versa.
Bronskvinnorna har sitt ursprung i vår kvinnosyn. När döttrarna var i tonåren tjatade de om att de var tjocka. "Mamma, jag är nöjd med mig själv, men kolla på de hääär låren ..."

Marianne Lindberg De Geer. Foto: Stefan Nilsson

När vi bad Marianne Lindberg De Geer peka ut sin egen favorit bland offentliga konstverk tvekade hon inte en sekund: det omdiskuterade Wallenbergmonumentet skapat av Kirsten Ortwed som står mitt emot Dramaten. - Jag tycker de här figurerna är så underbara mitt i allt det finkulturella. De passar inte in. Själv tycker jag figurerna ser ut att vara på väg ner i Nybroviken.

Marianne Lindberg De Geer har nära band till släkten i Småland och har även forskat lite bakåt i tiden. Hon känner sig besläktad med dessa pigor och drängar och de stenmurar och gärdesgårdar som de slitit ihop. - Jag är glad att jag slipper deras fattigdom och överlevnadskamp.

Marianne Lindberg De Geer
• Född: 1946 i Stockholm. Mamma var sjuksköterska, pappa läkare, men också utbildad på musikaliska akademin.

• Familj: maken Carl Johan De Geer och deras gemensamme son Örni, 17 år. Sedan tidigare har hon barnen Anders De Geer och Rebecka Afzelius. Carl Johans dotter Nina ingår också i familjen.

• Intressen: Fotboll, håller på Hammarby. Samlar på gamla leksaker m m.

• Senast läsa bok: Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Poängterar att hon gissade rätt på Harold Pinter som nobelpristagare i fjol. Brukar läsa deckare för att kunna somna på kvällarna.

• Motto: När hon var yngre brukade hon säga "en liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär", men det där med möda och besvär tycker hon inte längre. Allt genast eller hästar åt alla utom polisen, låter roligare.

Människor har fått en retuscherad bild av smala människor, menar hon.
- Om man som jag sett en fotomodell utan kläder, så vet man att de inte är smala utan utmärglade.
Hon gjorde den tjocka kvinnan lite för tjock och den magra mer extremt mager. Trots det reagerar många på att den tjocka kvinnan är äckligt tjock.
- Jag förstår inte det. Jag tycker inte hon är speciellt tjock. Men det är intressant hur vi på hektot kan se hur mycket man "får väga". Annars har vi förlorat kontrollen och det är det värsta man kan göra.
Att bronskvinnorna välts ner och vandaliserats ser hon mest som fyllegrejer. Och att man satte bikini på dem tycker hon närmast är lite rart.
- Samtidigt är det sorgligt att en naken kvinnokropp kan vara så provocerande år 2006. Det gör mig både ledsen och upprörd.

Det finns många fler infallsvinklar på konstverket än vår kroppsfixering och det är avsikten. Man kan inte göra ett verk utan öppenhet, anser hon.
Bronskvinnorna har hon levt med länge. Hon gjorde dem först i gips, långt senare fick hon råd att tillverka dem i brons.
- Det är mitt bästa verk. Om något av det jag gjort blir ihågkommet så blir det bronskvinnorna.

Smålandsposten
Lördag 30 December 2006 05:00