Intervju om läget i konsten i 00-tal
Marianne Lindberg De Geer om läget i konsten i 00-tal
nr 19, 2005
1.Vad vill du visa / uttrycka med din konst?
SVAR: Jag vill säga: ”Så här ser det ut från det här hållet.”
2. Vill du förändra konstbegreppet och i så fall hur och varför?
SVAR: Vilket konstbegrepp?
3. Är det viktigt för dig att den som tar del av din konst förstår den / känner igen sig i den?
SVAR: Nej. Reaktionen från dem som inte förstår/känner igen sig i min konst är minst lika viktig.
4. Är det viktigt för dig att ställa ut på rätt galleri, d v s ett galleri med status i konstvärlden?
SVAR: Enligt den institutionella konstteorin räknas något som konst först när fem institutioner är överens om det; kritikern, curatorn/intendenten, samlaren, konstnären och galleristen. Man kan tycka att det är fel, te x så omfattas inte publiken av teorin om man inte ingår i kategorin samlaren. Men de facto fungerar konstlivet nuförtiden enligt dessa principer. Så visst spelar det roll var man ställer ut.
5. Kan du tänka dig att göra ett visst avkall på vad du egentligen vill med din konst för att få ställa ut på rätt galleri?
SVAR: Nej.
6. Har du någon gång sagt nej till att ställas ut på ett särskilt galleri och i så fall varför?
SVAR: Jag har nyligen lämnat ett galleri med hög status i Stockholm för villkor som inte passade mej. Just nu samarbetar jag med diverse gallerier men tillhör inget särskilt. Att tillhöra ett galleri har för och nackdelar, en konstnär tillhör sin gallerist som horan till hallicken. Med ensamrätt. När ett verk säljs behåller galleristen 50 % + moms av försäljningssumman, vilket förklarar både de höga konstpriserna och konstnärernas låga inkomster. Konstnären kan bara göra en separatutställning i Stockholm vart annat vart tredje år, så det gäller att sälja när man har chansen. Man kan ställa ut i övriga landet också. men oftast måste konstnären betala till sin huvudgallerist även när hon/han ställer ut i andra städer på gallerier och konsthallar där man tar mindre än 50%. Detta gagnar inte konstnären. Mellanskillnaden upp till 50% anser huvudgalleristen att hon/han ska ha i egenskap av ”agent”. Ibland kan gallerieristerna gå med på att dela på transportkostnaderna.
Vissa gallerister kräver även att få del av förtjänsten när konstnären får utsmyckningsuppdrag. Om konstnären säljer konst till Statens konstråd finns en regel som säger att affären måste gå genom en gallerist. Det gör att de konstnärer som inte har eller inte vill ha en gallerist, inte kan göra affärer med Konstrådet. Från början kommer den här idén från staten som (på konstnärernas bekostnad) vill stödja galleriverksamhet. I avtalet mellan konstnär och gallerist, som regelmässigt är enbart muntligt och lite svävande, ingår också att konstnären avsäger sig rätten att sälja konst direkt från ateljén. Om konstnären inte går med på dessa villkor, får konstnären lämna galleriet enligt principen: ”Passar inte galoscherna så stick.” Avtals-idén om fifty/fifty (+moms) kommer från USA, där galleristen för det priset agerar agent för konstnären dvs. ordnar utställningar på andra ställen, betalar ut förskott till konstnären, finansierar vissa projekt, kontaktar media, betalar skribenter; helt enkelt utnyttjar sina kontakter för att lansera konstnären på den öppna marknaden. Mina erfarenheter är att de gallerister som jobbar enligt de här principerna i Sverige, ställer ut så många konstnärer, att de inte hinner med att agera agent för mer än ytterst få av ”sina” konstnärer. Ändå betalar samtliga konstnärer samma höga procent av försäljningen till galleriet. Konstnären betalar skatt + sociala avgifter på sin del, som vilken egenföretagare som helst. Till saken hör att konstnären inte kan kränga konst enligt företagarprinciper. Man anses då i konstkretsar ha ”bilhandlarmentalitet”. ”Less is more” är principen. Honnörsordet; exklusivitet. Frågan om galleristens makt är näst intill omöjlig att diskutera. internt. Alla konstnärer som har attraktiva galleriplatser är skräckslagna för att mista dem. Konstnärer är också ovilliga att agera kollektiv.
Det finns en sammanslutning för konstnärer, KRO, Konstnärernas riksorganisation, men de allra flesta framgångsrika konstnärerna med de mest politiskt korrekta gallerierna, är inte med där. Kanske beror det på att de inte känner någon solidaritet med mindre framgångsrika konstnärer, vad vet jag?
Jag har hört curatorer säga att konst som har en marknad, dvs konst som utgörs av föremål som går att köpa och sälja, är förkastlig, tråkig och förlegad, samtidigt som de tycker det är fel att som i Sverige ha statliga stipendiesystem. ”Sånt skrattar man åt utomlands. Konstnärer som stöds av en stat, vad är det värt?”. Men någonstans måste pengarna för olika projekt komma ifrån. I Sverige är kunderna antingen privatpersoner eller så köps verken av någon organisation eller institution. De allra flesta institutionerna i Sverige drivs av stat, kommun eller landsting, alltså med skattemedel. Konstnärer som håller på med interaktiv konst och alltså inte skapar objekt som går att sälja på vanligt vis, kan lätt bli särskilt beroende av skattemedel. I USA finns rika människor, mecenater, som har råd att stödja konstnärer med stora pengar. Det har vi (tack och lov) inte här. Själv tar jag hellre emot statligt stöd te x i form av stipendier ( där nämnden består av människor från branschen som sitter i ett begränsat antal år) än sitter i knäet på rika mecenater.
7. Om du inte får ställa ut är du fortfarande konstnär då?
SVAR: Om du aldrig ställer ut någonstans under din levnad så kan du förstås fråga dej det. Men det kan komma andra tider…
